Var i stallet nu ikväll med Fredrik och Minella för at lämna havre och pellets. Gick ner till hagen för att pussa lite på Sushi som hon avskyr men som jag inte kan låta bli i alla fall, Fredrik och Minella väntade utanför medans jag gick fram emot henne, som vanligt såg hon avvaktande ut, funderade på om hon skulle gå ifrån mig eller låta mig komma fram, precis som hon alltid gör, jag fick komma fram pussade på henne och klappade på henne och gick sedan där ifrån. Hon tittade efter mig med öronen framåt när jag gick, när jag kom fram till Minella sa hon att hon också ville klappa och precis då lämnade Sushi sin flock, kom fram till oss, ville bli kliad i pannan och böjde ner huvudet så Minella kunde klappa henne på mulen. I det ögonblicket kände jag sådan lycka och sorg på samma gång.

 

För andra är det kanske en självklarhet att ens häst kommer och springer i hagen när man kommer, Sushi gör inte det, visar inte kärlek eller vad man ska kalla det, Sushi är speciell, hon visar sällan någonting alls och är väldig svår att läsa av om du inte känner henne. Så i det ögonblicket kände jag mig speciell, älskad och lycklig. Sushi har alltid visat lojalitet emot mig, men det är sällan man ser henne söka närhet på det där sättet, så litet för någon annan, så stort för mig. 

 

Varför kände jag sorg? Jag kände sorg för jag inte vill säga hejdå till denna häst igen, När hon och de andra försvann ur mitt liv för så många år sedan har jag inte haft någon kontakt med hästar, någon enstaka gång men det går att räkna på en hand hur många gånger jag ens klappade en häst. Jag har aldrig känt mig hel sedan den dagen Sushi försvann, inte ens när Minella föddes och fyllde mitt hjärta med så mycket kärlek så kände jag mig hel. När Jenny skrev till mig och frågade om jag ville låna Sushi så blev jag så otrolig glad, trodde inte det var sant och fick nypa mig i armen. Nu är Sushi hemma igen, jag får krama henne varje dag, rida henne, känna vinden i mitt hår när vi flyger fram, det är en dröm, en dröm som blev till verklighet. Snart ska den drömmen krossas, snart ska jag säga farväl, jag vill inte säga farväl. Jag visste att denna dag kommer att komma, visste att det skulle bli smärtsamt men jag har nog inte fattat hur smärtsamt det kommer att bli, förstår nog fortfarande inte. Jag skjuter dessa jobbiga känslor framför mig, vill inte känna detta ännu, njuta av den tid vi faktiskt har, ja jag njuter av att få ha min bästa vän vid min sida igen, tar vara på varje dag. Men ibland kommer verkligheten ikapp mig, ikväll är en sådan dag och därför känner jag sorg.