Jesper min Jesper. Är det någon som kan slå Tarzan men en speciell mycke ego personlighet så är det Jesper. Han var en shetlandsponny som kom hem till mig när han var 1 år gammal. Mamma och pappa sa till mig att en vän till familjen skulle köra ut sina hästar till Ka. Det var en Shire och en Shetlandsponny.

 

Ut ur transporten kom en shettis mamma och en liten söt shettis hingst, alla hälsade såklart på den där lilla söta saken och då hälsade jag på mamman istället, jag tyckte hon var värd lite uppmärksamhet. Jag reflekterade inte över att det kom ut två shettisar istället för en Shirehäst fören dem som kom med hästarna sa: Varför vill hon inte hälsa på sin lilla ponny? Jag tittade upp och fattade ingenting, då sa mamma: Mikaela, han är din. Det här är Jesper. Helt paff gick jag fram till honom och klappade på honom, de var den sötaste lilla skit jag någonsin sätt. Han var svart men ljusbruna toppar i sin man och hans ena hov var blå, det visade sig att lilla Jesper gick lös på gården och hade smitit in i garaget och klivit i en färgburk. 

 

Det första Jesper gjorde när jag skulle leda ut honom i hagen var att få ett utbrott, han for och fladdra åt alla håll och kanter. När lilla Jesper presenterades för Ramse och Tarzan stod han och gapade, han var extremt ranglåg. 

 

Men åren så växte hingstens lilla förtroende. Var du rädd för honom så syntes det tydligen för då flög han helt enkelt på dig. När han en gång rymde tillsammans med de andra hästarna slutade det med att en man på 170 kg fick bråtta ner honom, kom igen han var 75cm hög men han trodde han var Joe jätte gorillan. 

 

Jesper styrde och ställde med alla hästar utom Sushi och Tarzan. När Tarzan kom tillbaka för andra gången försökte han spöa honom med Tarzan sa nej och då var det så. Men han jagade ut både fullblod och halvblod ur hagen på halvblodets hemmaplan, jag skämdes ärligt talat. 

 

Vi tog hem ett sto till lilla Jesper då vi så gärna ville ha ett litet föl, det gick sig inte. Han skulle DÖDA detta sto och vi fick separera på dem. När jag skulle ta in Jesper från hagen en kväll så stod han intill hennes hage och jag kom emellan dem. Han hög mig i benet och krossade min lårmuskel och jag föll ihop, han sparkade på mig till jag lyckades krypa ut ur hagen och skrek på min far. Det svartnade verligen i hans ögon och vi insåg att stoet inte kunde vara kvar, för inte tänkte jag skicka iväg min Jepser. Han var min utmaning och ja älskade honom från första stund, öven de gångerna jag hatade honom och skulle kunna slita av han hela svansen. 

 

Jesper var en hingst och kunde inte daltas med, han behövdes sättas på plats och när man gjorde det så var han helt underbar. Han kom in i vårat kök och åt knäckebröd. Han bodde ihop med min kanin i boxen. Han gick ut och in själv från hagen och han var egentligen en väldigt snäll liten ponny om man bara behandlade honom rätt. Jag lärde mig det med åren, var jag ju bara 12-13 när jag fick honom och vi växte tillsammans. 

 

Du kunde göra vad som helst med honom. En dg ville jag åka skidor bakom honom. Han hade aldrig haft ett träns på sig eller någonting annat än en grimma över huvudtaget men jag drog på en tolksele som var för en storhäst så jag fick linda den ett par varn, jag satte på honom en mössa och en pannlampa mellan öronen och sedan åkte jag iväg på mina skidor. Det var ingen "big deal" för honom. Han var helt enkelt van med att allt kunde hända. 

 

På julafton 2007 så hade pappa byggt en vagn tå honom och åkt och köpt en sele så kopplade på allt och gav oss ut på en morgon tur denna julafton, Jesper hade tidigare aldrig kört vagn men det var inga som helst problem. 

 

Men den 2 Januari ville kom inte Jesper vid inslättet, Jesper kom alltid först och sladda i i stallet. Någonting var fel. Vi fick lyfta om honom i stallet men ingen vet kunde komma ut så vi fick vänta tills den 3 Januari. Det visade sig att Jesper hade brytit lårbenet och krossat itt knä. Fanns inte sparkskadar så måsta ha halkat när de lekte i hegen så som de alltid gjorde. 

 

Det var mycket tragiskt. Jepser var solskenet själv när man kom ut till stallet och jag hade hoppats på att få tillbringa många år till med denna ponny. Han dog två dagar innan jag träffade Fredrik och jag önskar Fredrik och lärt känna honom. Han var en underbar och väldigt envis indivit. 

 

En jag bara måste få med var när Tarzan kom in helt blodig från hagen, från topp till tå. VI började leta sår och bev väldigt oroliga men såklart fann vi inga sår utan det var lilla Jesper som hade tappat en tand under en mycket vild lek men tarxan och blodat ner hela honom.

 

Jag saknar denn ponny fast han försökte döda mig. Jag älskade honom ändå. 
Han var 5 eller 6 år när han dog. Jag och mamma är lite oense om det.