Nu har vi kommit fram till skönheten i mitt liv, den häst som min dotter är döpt efter, en saga som blev min verklighet. Denna häst är självklart Minella. Minella är ett connemara sto som i år blir hela 28 år och lever ännu, jag har kontakt med den nuvarande ägaren och det är helt fantastiskt. 

 

Minella köptes av en vän till mig då hon inte passade in där alls, jag hade fullt upp med Tarzan så det var en annan vän till mig som red och tävlade Minella. Medans jag vägrade ut mig på tävlingarna med Tarzan så plockade Lisa rosetter med Minella, Minella var sjukt duktig och jag fick många gånger frågan om varför jag inte böt häst. 

 

När Lisa gick vidare och köpte sig en egen ponny så tog jag över Minella då jag hade lite mer tid över. Som denna häst har lärt mig massor. Minella hade spatt och började bli med åren så jag hopptränade aldrig med henne men tävlade lite då och då för hon älskade verkligen att få prestera och hon var verkligen min lärare på alla sätt och vis. 

 

Minella tog inte skit, hon var ju som sagt ett sto och hon krävde en del av sin ryttare, du kunde inte komma och säga "Jag bestämmer, du gör som jag säger." Du låg du på marken innan du hann blinka. Samtidigt fanns det ingen bättre nybörjar ponny, min kusin som inte kunde någonting kunde bete sig hur som helst och Minella tog det då hon visste att hon inte kunde, skulle jag ha gjort på samma vis så hade hon inte accepterat det över huvudtaget. Minns en gång när min kusin skulle hoppa henne och efter hindret hamnade hon framför sadeln och höll på att ramla av, då stannade Minella för att ge henne en chans att klättra upp igen innan hon fortsatte vidare. 

 

Jag och Lisa lärde även Minella en del, bland annat att capriolla och det fick vi ibland ångra för när någonting inte passade henne så capriollade hon bara och vi flög som vantar om vi inte var beredda, flera gånger kom Minella och sprang utan ryttare hem medans en annan fick pulsa i snö flera kilometer. 

 

Med Minella krävdes sammarbete och förtroende. Du kunde alltid be men inte säga åt. Hon lärde mig att komma till en helt annan nivå inom både dressyr, hoppning och sammarbete. Tarzan fick man hela tiden sätta på plats med Minella fungerade inte alls så, jag fick lära mig att finna andra vägar för att nå mitt mål. 

 

Jag sålde Minella då jag började bli alldeles för lång men behållde Tarzan ett tag till, Minella kom till en fantastisk familj som bodde på slottet i Örsundsbro. Till slut kom hon dit där hon är nu idag och det är verkligen en fröjd att se dessa bilder som hon skickat till mig. 

 

Minella börjar se slutet på sina dagar och jag måste få säga att hon verkligen gör det med stil och värdighet i armarna på någon som älskar henne. Du är vacker Minella, lika vacker nu som då, gammal som ung. Du är verkligen en saga, en saga som blev min verklighet.