Varför läser jag om sådant som får mig att må så sjukt dåligt? Jag önskar inte denna smärta till hitler ens om han nu hade varit i livet. Jag kan inte ens tänka mig tanken på hur dåligt jag skulle må och på smärtan som skulle äta upp mig om jag skule förlora min dotter, jag ryser och försöker skjuta bort tanken. Jag tänker på er alla föräldrar som förlorat sitt/sina barn. :(

Jag får ånest över att skriva om lyckan med min dotter när man tänker på deras sorg, jag skäms över att ta så mycket av livet förgivet.