Nu har vi kommit fram till skönheten i mitt liv, den häst som min dotter är döpt efter, en saga som blev min verklighet. Denna häst är självklart Minella. Minella är ett connemara sto som i år blir hela 28 år och lever ännu, jag har kontakt med den nuvarande ägaren och det är helt fantastiskt. 

 

Minella köptes av en vän till mig då hon inte passade in där alls, jag hade fullt upp med Tarzan så det var en annan vän till mig som red och tävlade Minella. Medans jag vägrade ut mig på tävlingarna med Tarzan så plockade Lisa rosetter med Minella, Minella var sjukt duktig och jag fick många gånger frågan om varför jag inte böt häst. 

 

När Lisa gick vidare och köpte sig en egen ponny så tog jag över Minella då jag hade lite mer tid över. Som denna häst har lärt mig massor. Minella hade spatt och började bli med åren så jag hopptränade aldrig med henne men tävlade lite då och då för hon älskade verkligen att få prestera och hon var verkligen min lärare på alla sätt och vis. 

 

Minella tog inte skit, hon var ju som sagt ett sto och hon krävde en del av sin ryttare, du kunde inte komma och säga "Jag bestämmer, du gör som jag säger." Du låg du på marken innan du hann blinka. Samtidigt fanns det ingen bättre nybörjar ponny, min kusin som inte kunde någonting kunde bete sig hur som helst och Minella tog det då hon visste att hon inte kunde, skulle jag ha gjort på samma vis så hade hon inte accepterat det över huvudtaget. Minns en gång när min kusin skulle hoppa henne och efter hindret hamnade hon framför sadeln och höll på att ramla av, då stannade Minella för att ge henne en chans att klättra upp igen innan hon fortsatte vidare. 

 

Jag och Lisa lärde även Minella en del, bland annat att capriolla och det fick vi ibland ångra för när någonting inte passade henne så capriollade hon bara och vi flög som vantar om vi inte var beredda, flera gånger kom Minella och sprang utan ryttare hem medans en annan fick pulsa i snö flera kilometer. 

 

Med Minella krävdes sammarbete och förtroende. Du kunde alltid be men inte säga åt. Hon lärde mig att komma till en helt annan nivå inom både dressyr, hoppning och sammarbete. Tarzan fick man hela tiden sätta på plats med Minella fungerade inte alls så, jag fick lära mig att finna andra vägar för att nå mitt mål. 

 

Jag sålde Minella då jag började bli alldeles för lång men behållde Tarzan ett tag till, Minella kom till en fantastisk familj som bodde på slottet i Örsundsbro. Till slut kom hon dit där hon är nu idag och det är verkligen en fröjd att se dessa bilder som hon skickat till mig. 

 

Minella börjar se slutet på sina dagar och jag måste få säga att hon verkligen gör det med stil och värdighet i armarna på någon som älskar henne. Du är vacker Minella, lika vacker nu som då, gammal som ung. Du är verkligen en saga, en saga som blev min verklighet. 

 

Fick höra rykten för ett tag sedan att Erland skulle va varit väldigt smal när han åkte ifrån mig och jag tog faktiskt väldig illa vid mig att att få höra detta då det inte alls stämmer. Erland var mycket rund och fin och bra mycket kralligare en ett "vanligt" fullblod, han såg i slutet snarare ut som ett halvblod. 

 

För att dementera dessa rykten tänkte jag lägga upp lite bilder på Elis här som i och för sig är tagna någon månad innan jag sålde honom men under dessa månader byggde han upp ännu mera och är det ingen som tror mig kan jag även leta upp dessa. 

 

Här har ni Erland. Han är vid tillfället 6 år gammal och är av rasen Engelst fullblod. 

Ser han mager ut? 

Jesper min Jesper. Är det någon som kan slå Tarzan men en speciell mycke ego personlighet så är det Jesper. Han var en shetlandsponny som kom hem till mig när han var 1 år gammal. Mamma och pappa sa till mig att en vän till familjen skulle köra ut sina hästar till Ka. Det var en Shire och en Shetlandsponny.

 

Ut ur transporten kom en shettis mamma och en liten söt shettis hingst, alla hälsade såklart på den där lilla söta saken och då hälsade jag på mamman istället, jag tyckte hon var värd lite uppmärksamhet. Jag reflekterade inte över att det kom ut två shettisar istället för en Shirehäst fören dem som kom med hästarna sa: Varför vill hon inte hälsa på sin lilla ponny? Jag tittade upp och fattade ingenting, då sa mamma: Mikaela, han är din. Det här är Jesper. Helt paff gick jag fram till honom och klappade på honom, de var den sötaste lilla skit jag någonsin sätt. Han var svart men ljusbruna toppar i sin man och hans ena hov var blå, det visade sig att lilla Jesper gick lös på gården och hade smitit in i garaget och klivit i en färgburk. 

 

Det första Jesper gjorde när jag skulle leda ut honom i hagen var att få ett utbrott, han for och fladdra åt alla håll och kanter. När lilla Jesper presenterades för Ramse och Tarzan stod han och gapade, han var extremt ranglåg. 

 

Men åren så växte hingstens lilla förtroende. Var du rädd för honom så syntes det tydligen för då flög han helt enkelt på dig. När han en gång rymde tillsammans med de andra hästarna slutade det med att en man på 170 kg fick bråtta ner honom, kom igen han var 75cm hög men han trodde han var Joe jätte gorillan. 

 

Jesper styrde och ställde med alla hästar utom Sushi och Tarzan. När Tarzan kom tillbaka för andra gången försökte han spöa honom med Tarzan sa nej och då var det så. Men han jagade ut både fullblod och halvblod ur hagen på halvblodets hemmaplan, jag skämdes ärligt talat. 

 

Vi tog hem ett sto till lilla Jesper då vi så gärna ville ha ett litet föl, det gick sig inte. Han skulle DÖDA detta sto och vi fick separera på dem. När jag skulle ta in Jesper från hagen en kväll så stod han intill hennes hage och jag kom emellan dem. Han hög mig i benet och krossade min lårmuskel och jag föll ihop, han sparkade på mig till jag lyckades krypa ut ur hagen och skrek på min far. Det svartnade verligen i hans ögon och vi insåg att stoet inte kunde vara kvar, för inte tänkte jag skicka iväg min Jepser. Han var min utmaning och ja älskade honom från första stund, öven de gångerna jag hatade honom och skulle kunna slita av han hela svansen. 

 

Jesper var en hingst och kunde inte daltas med, han behövdes sättas på plats och när man gjorde det så var han helt underbar. Han kom in i vårat kök och åt knäckebröd. Han bodde ihop med min kanin i boxen. Han gick ut och in själv från hagen och han var egentligen en väldigt snäll liten ponny om man bara behandlade honom rätt. Jag lärde mig det med åren, var jag ju bara 12-13 när jag fick honom och vi växte tillsammans. 

 

Du kunde göra vad som helst med honom. En dg ville jag åka skidor bakom honom. Han hade aldrig haft ett träns på sig eller någonting annat än en grimma över huvudtaget men jag drog på en tolksele som var för en storhäst så jag fick linda den ett par varn, jag satte på honom en mössa och en pannlampa mellan öronen och sedan åkte jag iväg på mina skidor. Det var ingen "big deal" för honom. Han var helt enkelt van med att allt kunde hända. 

 

På julafton 2007 så hade pappa byggt en vagn tå honom och åkt och köpt en sele så kopplade på allt och gav oss ut på en morgon tur denna julafton, Jesper hade tidigare aldrig kört vagn men det var inga som helst problem. 

 

Men den 2 Januari ville kom inte Jesper vid inslättet, Jesper kom alltid först och sladda i i stallet. Någonting var fel. Vi fick lyfta om honom i stallet men ingen vet kunde komma ut så vi fick vänta tills den 3 Januari. Det visade sig att Jesper hade brytit lårbenet och krossat itt knä. Fanns inte sparkskadar så måsta ha halkat när de lekte i hegen så som de alltid gjorde. 

 

Det var mycket tragiskt. Jepser var solskenet själv när man kom ut till stallet och jag hade hoppats på att få tillbringa många år till med denna ponny. Han dog två dagar innan jag träffade Fredrik och jag önskar Fredrik och lärt känna honom. Han var en underbar och väldigt envis indivit. 

 

En jag bara måste få med var när Tarzan kom in helt blodig från hagen, från topp till tå. VI började leta sår och bev väldigt oroliga men såklart fann vi inga sår utan det var lilla Jesper som hade tappat en tand under en mycket vild lek men tarxan och blodat ner hela honom.

 

Jag saknar denn ponny fast han försökte döda mig. Jag älskade honom ändå. 
Han var 5 eller 6 år när han dog. Jag och mamma är lite oense om det. 

 

 

 

Labina har jag egentligen aldrig haft som min egen häst. Vi hade henne på foder som sällskap åt Tarzan och det var min bästa vän Hedda som kom och red henne regelbundet. Självklart red jag henne själv också men inte regelbundet och vi hade inga mål tillsammans. 

 

Labina var en arabkorsning och var flugskimmel. Hon kom hem till oss när hon var 21 år gammal och ägde av Niklas Ålund som är en riktigt skicklig ryttare. Har aldrig haft en häst med mer krut än denna, tänkte man galopp så var hon iväg illakvickt innan jag ens hunnit reagera, hon var allt annat än en nybörjarhäst och hon var riktigt fin i dressyr och var en välutbildad c ponny. Hon hade passat bra på ponnygalopp denna lilla dam, fruktansvärt kvick. Hon var väldigt snäll och rar och när Hedda fått sitt stall byggt då så tog hon över fodervärlds avtalet då stallägaren där vi stod hade skaffat en häst och det inte längre fanns plats för Labina. Hon levde många fina år denna underbra lilla tjej. 

 

Tyvärr har jag inte en ända bild på henne på min dator. 

 

 

Tarzan min Tarzan. Hur ska man kunna beskriva denna ponny utan att det blir en hel bok? Jag var 11år och vi letade efter en snäll ponny till mig. Hade tittat runt en del och misslyckats. Sedan satt mamma en dag och letade upp fem stycken hästar som lät intressant och vi började med att åka och kolla på den som lät sämst, denna häst var Tarzan och vi åkte aldrig och kollade på de "bättre" hästarna.
Första gången jag såg honom var min tanke "vilken boll" Han var otroligt mobbad i hagen och när han väl kom in såg han väldigt surmulen ut.

Ägaren var inte så intresserad av att berätta om honom och när jag gick in till honom så bet han där fram och sparkade där bak, ägaren hade visst glömt nämna att han hatade barn. Hur man nu kan glömma det när han står uppstallad på en ridskola och alla ungar var livrädda för honom då han var otroligt elak. När mamma gick in till honom stod han som ett ljus och redan där hade mamma bestämt sig. Hon såg honom som en utmaning, en häst hon ville "rädda" från eländigt som vi vill med alla hästar. Att provrida honom gick okej och vi valde att köpa honom.

Att köra hem honom var en mardröm, han sparkade sönder transporten totalt och när vi stannade för att äta mat fick jag äta min mat i transporten och samtidigt försöka lugna ner honom. I början kunde jag aldrig hantera honom själv, så fort mamma gick utom synhåll så atackerade han mig.
Efter mycket blod, svett och tårar så lärde vi känna varandra och fick ett förtroende för varandra som jag sällan skådat. Han kände mig innefrån och ut och jag kände honom från öron till hov, jag kunde till och med se i hans ögon om han var kissnödig.

Jag kämpade med honom på tävlingarna och det gick sällan bra. Fick till och med frågan: Varför byter du inte häst? Jag hade även en till häst som en kompis red som var hur duktig som helst men jag ville inte byta. Jag ville att det skulle kännas som att jag gjort någonting jävligt bra den dagen det faktiskt gick bra.
Att rida ut honom var hemskt, kunde ta en timme att lämna gården och red jag bort från gården kunde det ta 2 timmar och på vägen hem gick samma sträcka på 10 minuter, då var det bara att hålla i sig.
Efter många tårar vart det bestämt när jag var 15 år att vi skulle sälja honom. Jag hade vid denna tid växt ur honom och haft både honom och storhäst i ett år men nu ar jag alldeles för lång. Jag ville inte avsluta min ponny tid så tidigt och jag ville inte sälja min vän.

Men han var inte borta länge. Så småningom så reds han sönder hos sin ägare och bad oss följa med när han skulle på hältutredning och där visade det sig att han var helt trasig och skulle stå och vila i 1 år och promenadridas under denna tid. Eftersom han stod inackoderad så kostade han massor av pengar för dem till ingen nytta så vi erbjöd oss att ta hem honom under denna tid och det ville de gärna. Jag har aldrig varit så lycklig, jag låg och solade på hans rygg i hagen och halvslumrade och han gjorde allt jag sa och var verkligen inte sig själv. Men när han insåg att han skulle vara kvar hos oss vart han så småning om sitt gamla vanliga jag. Envis, stark, bufflig, jobbig, speciell och allt var han var. Det går inte att beskriva honom. Han var den mest underbara, hemska, snällaste, elakaste häst jag någonsin träffat på.

När året gått frågade ägarna om vi ville köpa tillbaka till honom och svaret blev JA, vilken lycka. Han skulle aldrig säljas igen utan leva och dö i min ägo, vilket han också gjorde. Eftersom jag även hade Sushi under denna tid och köpte även Erland så hann jag inte riktigt med och då var det faktiskt Fredrik som red honom och till och med tävlade honom. Jävla häst att sköta sig med honom som han aldrig gjorde med mig.

Om Tarzan kom lös i stallet på natten ska ni inte tro att han åt upp maten, nej han smulade ner den och spred den över hela stallet. han rev ner allt som fanns att rivas ner, grepar, radio, rosetter, ALLT. öppna boxdörrar gjorde han också. När man byggde om kom han på ett nytt sätt. I vårat sommarstall sparkade han bort bjälken så dörren blev för kort för han ville komma ut.

En dag kom han inte i hagen. Det visade sig att han skadat sig så fruktansvärt i hagen och det inte gick att rädda honom, eller jo de hade kanske kunnat blivit bra efter 1 års boxvila men det var ingen alternativ eftersom Tarzan rev stallet om man tog en timmes sovmorgon. Vi valde då att han fick somna in, det jobbigaste beslut jag någonsin tagit.

Tarzan var min bästa vän, mannen med stort M, min kärlek, mitt allt. Jag kommer aldrig glömma dig och du har lärt mig så mycket. Jag skulle kunna skriva 100 olika roliga minnen med dig och lika många "jag hatar dig" minnen. Jag saknar dig min Tarzan, min man.

 

 

 

Denna gång ska jag presentera en av mina underbaringar som jag har haft. Han hette Jojje, D-ponny korsning mellan Connemara och Engelskt fullblod. Jag var 9 år när jag fick honom och han var 17 år om jag inte minns helt fel? Mamma? 

 

Det började med att jag fick en chihuahua vid namn Torsten i 9 års present. Han kom med flygplan från skåne och med i buren låg ett foto på denna häst, mamma hade väl pratat med dem om vårat häst intresse. Två veckor senare åkte vi ner till skåne för att hämta honom. Kom hem mitt i natten minns jag men han skötte sig alldeles utmärkt. Tyvärr fick han transkortsjukan och blev riktigt sjuk så småningom utvecklades detta till Kronisk bronkit. Det var verkligen hemskt och han gick ner otroligt mycket i vikt och han hade även parasiter eller vad det var som åt upp stora köttsår på honom, detta behandlades givetvis och förvsvann. Eftersom han gick ner så mycket i vikt fick i verkligen kämpa med maten. Han hade fri tillgång på både grovfoder och kraftfoder.

 

Vi vart anmälda till djurskydd eller vad det heter och det var väldigt sårande då vi verkligen kämpade med honom och gjorde allt för att han skulle gå upp i vikt och bli frisk. 

 

Han var världens underbaraste att rida, gjorde allt jag bad om och var världens bästa barnponny. Jag red med honom själv och det var inga som helst problem, då var jag ändå bara 9 år och Jojje var en D-ponny. Bättre ponny kunde jag inte ha haft. 

 

Tyvärr tog vi beskedet att avliva honom då han vart så sjuk i och med att han fick kronisk bronkit.  Han fick en sista sommar att leva och bara vara tillsammans med mig. Han mådde ganska bra på sommartid men vart alltid dålig till hösten och innan det jobbiga tiden kom så fick han åka till himlen. 

 

Mamma och pappa var riktigt oense om jag skulle få vara med på denna jobbiga dag eller inte. Pappa tyckte jag var för liten och mamma tyckte jag skulle få bestämma själv. Det slutade med att mamma ringde till dem som skulle slakta honom och frågade om det gick att en 9 åring var med eller om det skulle vara för otäckt. Det slutade med att jag fick vara med men vi hoppade att se när de tömde honom på blod och lastade honom på kärran. Det var inte det sista vi ville minnas men vi ville vara med vid hans sista sekund i livet. 

 

Jag stod med honom och han åt mat och mumsade och när dog. Efteråt klippte jag av en bit a hans väldigt långa man och ramade in. Den tavlan sitter fortfarande uppe hemma hos mamma och pappa. Jag ångrar inte en sekund att jag var med, jag är glad att mamma vann den striden och lät mig få vara nära min ponny hans sista dag. Livet som djurägare är roligt, hårt och sorgligt när man måsta ta bort någon man älskar. MEN det ingår i häst/djurlivet och det har jag fått lära mig från första stund. 

 

Jag älskade denna ponny och han var världens snällsate och lärde mig så mycket. Kommer alltid att sakna min svarta älskade ponny Jojje. 

 

Bild på honom kommer också tyvärr senare då det inte finns några digitala på honom utan bara gamla heliga kort i album. 

 

Saknar dig Jojje. 

Dp ska jag presentera min första lilla ponny Lill Klas. Han var ett gotlands russ och jag minns inte hur gammal jag var när han kom till gården men jag var 6 år när vi sålde honom så jag var inte så gammal. Ska jag vara helt ärlig var jag totalt ointresserad av hästar och red bara någongång ibland, åkte pulka bakom honom på vintern och så, jag var mer intresserad av att åka fyrhjuling. Men han införskaffades faktiskt inte till mig och var inte "min" ordagrant men jag sa att han var min. Det var våran underbara Granne Lina som red och pysslade om honom. 

 

Han var en vidrig liten ponny på alla sätt och vis. Skulle jag presentera honom med ett ord så var det ENVIS jag skulle säga direkt. Han vägrade åka transport, efter 4 timmars lastning så slutade det med att 5 vuxna män fick bära in honom. Han vägrade att bli fångad i hagen utn skulle gå hem "själv" och då var inge hagen på gården utan vi fick gå längst vägen förbi korsningar och över en stor gräsmatta. Han sprang alltid 10 m bakom efter vägkanten och små trippade. 

 

Han HATADE män och ogillade alla utom Lina som han älskade. Han accepterade mamma med tittade aldrig rakt på henne utan alltid i ögonvrån. Rymde han var det ingen idé att försöka få tag på honom utan det var bara att hämta Lina för då kom han och sprang. När karborrbandet kom så köpte mamma sådanna skydd till honom, perfekt att slippa hålla på med spännen hela tiden men nej du! LIVRÄDD och totalt vägrade dessa saker med karborrband.

 

Han var även livrädd för kamerablixtar. Vet inte hur många gånger Klas skenade iväg när någon knäppte kort. De fina lucia tåget ingen kunde knäppa kort på men som någon gjorde ändå och så stod Lucian inte kvar för Klas var borta illa kvickt. Man knäckte även näsan kom en kompis som satt på honom när hans mamma kom och sprang med kameran. 

 

Som sagt var han en väldigt speciell liten ponny. Undra hur många gånger mina föräldrar har knisslat tänder över denna herre. Go var han i alla fall och han tyckte om barn och det var ju det viktigaste. Minns inte så mycker mer om honom tyvärr. Ska leta upp någon gammal bild på honom och scanna in i datorn och lägga in någon gång. 

 

Detta var presentationen av Lill Klas. 

Jag har haft en del hästar som har kommit och gått. några har fått nya underbara hem, och en del av dem har himlen tagit ifrån mig. Jag tänkte mig att jag skulle presentera alla mina hästar genom tiderna här på bloggen. Kan börja med att säga vad alla heter, vad det är för ras och i vilken ordning jag har haft dem. 

 

Lill Klas: Godlandsruss

Jojje: Connemara/ Engelskt fullblod

Tarzan: Paint pappa och mamman var en rondell av okända raser.

Labina: Arabiskt fullblod/Newforest om jag inte minns fel? 

Jesper: Shetlandsponny

Minella: Connemara

Sushi: Engelstt fullblod

Erland Engelskt fullblod

 

Sen är det lite andra hästar som kommit och gått som vi lånat som sällskap och Varmblodet Ante som min mamma hade när jag föddes och några år framåt men han var ju endast mammas häst så dessa kommer jag inte att presentera.

 

Kommer att skriva enskilda inlägg om varje individ här framöver.