Jag har fått lära mig tidigt i mitt liv vilket ansvar djur innebär. Att det inte bara är rosa moln och gulligull, redan när jag var 9 år så somnade min bästa vän Torsten in och vi såg in i varandras ögon till hans sista andetag. Kort därefter såg jag min häst dö och ramla ihop framför mina ögon och det var svårt att bevittna som 9 åring, lika svårt är det att bevittna nu idag som 24 åring. Som 12 åring var jag med och avlivade en häst för första gången utan någon förälder närvarande, det var akut och de vuxna var in och avlivade en annan häst akut och då var det bara att ta sitt ansvar som djurägare och göra detta, även om jag bara var 12 år gammal. 

 

Mina djur är mina bästa vänner och står min varmt om hjärtat, närmare än många viktiga människor i mitt liv men jag vet att det inte är människor och det fungerar inte på samma vis som oss, även om jag som liten trodde man avlivade även människor, då jag som 4 åring frågade min farfar om det inte var dags att avliva gammelfarmor snart då hon börjat bli så gammal och svag, detta sa jag så hon hörde och det känns sådär lagom pinsamt 20 år senare. 

 

Torsten var en stor förlust i mitt liv, det är 14 år sedan han dog och det är lika smärtsamt nu som då, mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar och det har aldrig riktigt läkt, men jag har fått lära mig att leva med det, precis som jag har fått lära mig av alla andra förluster, Tarzan var också ett otroligt svårt beslut att ta men ändå så enkelt för det var det ända rätta och mitt ansvar som ägare att vara närvarande och se till att han var trygg och inte ensam de sista minuterna i sitt liv. Jag skulle aldrig låta mitt djur avlivas ensam utan mig, om det inte var super akut och jag inte skulle hinna fram och djuret skulle få lida ännu längre i onödan. Jag ser det som mitt ansvar att mitt djur får avsluta sitt liv på ett värdigt sätt även om det gör otroligt ont att gå igenom. 

 

Något som också var otroligt svårt var att säga nej till att köpa tillbaka Sushi när jag hade chansen. Det skulle ha varit väldigt oansvarigt av mig att göra det även om mitt hjärta skrek hur fel det var. Jag var tvungen att vara realistisk, Det var mitt i vintern, mitt stall var igen bommat, jag hade inte tid och inte råd att ta hand om henne på bästa sätt och jag hade gått upp 20 kilo i vikt och hade aldrig kunnat rida henne med dessa 20 extra kg utan dåligt samvete, hon var värd så mycket bättre än vad jag då kunde erbjuda henne och på så sätt hamnade hon hos Jenny, och jag är lika glad som ledsen över det, ledsen för att hon blev någon annans och glad för att Jenny verkligen kunde erbjuda henne det hon förtjänade och Jenny är en alldeles fantastisk ägare åt denna fantastiska häst. 

 

Jag har alltid velat haft en Bullterrier, jag har drömt om att äga en sådan hund sedan jag var ett litet barn och jag har inte köpt en ännu då det vore oansvarigt av mig. Just nu har jag inte möjligheten att erbjuda en sådan hund vad den förtjänar. Jag har många hundar, hundar som är relativt lätta att ha om hand och som inte kräver allt för mycket, inte lika mycket som ett Bullterrier gör. Jag tänker inte köpa en hund som jag inte kan erbjuda de bästa. Men i framtiden, när Minella är större, och tiden bättre så kommer jag att skaffa mig en sådan hund, men just nu är inte inte rätt tid. Jag måste tänka på andra än mig själv. 

 

Vi kan även komma in på min vikt här. För 2 år sedan gick jag ner 19 kg, och därmed kunde jag rida Sushi igen utan dåligt samvete. Jag har gått upp och ner en del under dessa år och jag vägrar låta mig gå upp allt för mycket i vikt igen, inte för min egen skull utan för Sushis skull. Har man en lättvikts häst så som fullblod, varmblod, arab eller liknade ras, Det är väldigt oansvarigt att sitta och skumpa omkring med alldeles för mycket vikt på dess ryggar. Klart man kan vara överviktig när man rider någon av dessa raser, det beror ju på hur mycket övervikt det handlar om och hur pass lång du är. Jag är 182 cm lång och därmed är min normal vikt mer än för en kvinna som är 165 cm lång och jag kan därmed inte vara överviktig för att rida min häst som är ett fullbod, det vore väldigt oansvarigt, egoistiskt och elakt mot min häst om jag ridit henne när jag vägde 85 kg, speciellt med tanke på att min övervikt sätter sig på min överkropp. Eftersom jag är väldigt lång lägger jag ner mycket tid på att lära mig att placera min överkropp på bästa sätt för att det inte ska påverka min häst på ett negativt sätt. 

 

Imorgon flyttar 3 av 5 hästar från Trindkullen, kvar blir Sushi och Ivar. Det ska bli både skönt och tråkigt, om inte annat så kommer det bli lugnt. Tråkigt blir det för att en människa som jag egentligen tycker väldigt mycket om och som har ett bra hästtänk försvinner. Jag önskar jag fått en chans att lösa detta enskilt med denna men chansen har inte infunnit sig. Skönt kommer det bli bara för att någon annan inte går att ha omkring sig utan att man knisslar tänder. Synd att de sitter ihop, och faller i samma påse så att säga. Men jag tror det blir bra såhär.

 

KBP:n idag gick bra, som vanligt blir jag alltid så trött efter dessa möten så jag somnade bums när jag kom hem. Trodde inte att någonting kunde vara värre än min emetofobi men det här tar priset. Har en hel del att diskutera med mig själv och med andra, Jag måste ha sådan otroligt koll att jag tappat kontrollen, det krockar lite. Jag har en hel del val och vägar att välja, ingen av dem kommer bli lätta och jag vet inte vad som är det rätta, åter igen har jag ingen kontroll över detta och då blir det bara en ond cirkel av allt typ. 

 

Nog om mina inre tankar som är jobbiga att dela med sig av. 

Nu till dagens ridpass. Sushi kändes så FIN!! Tyvärr hann jag bara rida en kort stund då det var stallmöte men jag önskar att jag hade väntat med att rida till efter mötet då jag inte ville sluta rida. Red lite lösgörande, då och då släppte jag mitt stöd i handen för att kontrollera henne egen bärighet och hon föll inte ur som hon så lätt gör. GAH, får aldrig nog av denna häst. På utsidan ser hon ganska likgltig ut, på ett sätt så är hon också det. Men det finns så mycket av denna häst som du inte kan se med ögat, bara känna. 

 

Imorgon ska jag rida ut med Kerstin och det ska bli trevligt, det är fart i Ivar och det gillar Sushi. ;) 

 

Nu ska jag sova. 

Godnatt. 

Den eviga diskussionen om utrustning till hästen. Under mina fyra år som jag har varit borta har marknaden verkligen exploderat, eller så är det bara jag som inte öppnat ögonen fören nu. När jag var "ung" var det ju min mamma som bestämde min utrustning och hon tyckte och tycker fortfarande att ju mindre ju bättre. Sätta på massa skydd, boots, frambygel och 3 täcken i hagen vid -5 minus fanns inte på kartan om det inte var absolut nödvändigt. 

 

Jag har tagit efter min mor. Jag rider med sadel och träns, jag rider med täcke om baken vid nederbörd så hon inte ska bli blöt under det valiga täcket sedan och jag vill ha så lite täcken som möjligt på henne. Hon står naken på nätterna och har ett regntäcke på dagarna, hon går naken ibland men inte lika ofta som förut då det blir dyrt att åka från mehedeby hela tiden eftersom att vädret vänder hela tiden. Jag har senskydd när jag hoppas och IBLAND när jag vet att jag ska rida på små vägar i skogen satt hon inte ska skada sig då hon ibland kan vara lite klumpig bland stockar och sten. 

 

Jag red för typ första gången någonsin med lindor när Sushi ganska precis kom hem då hon skadade sig och jag ville skydda såret så hon inte fläkte upp det när vi red i skogen men annars hade jag de så fritt som möjligt. 

 

Precis när jag köpte Sushi för en massa år sedan så red jag med martingal då hon slog med skallen men valde istället för martingallen att rida med huvuder lite snett så om jag fick en smäll så kom den inte rakt över näsan. Hon kan även i nutid slå med huvudet ibland när hon blir ivrig som vid galopp på långa, raka grusvägar eller vid hoppning men jag rider precis nu som då med huvudet lite snett vid dessa tillfällen.

 

Nosgrimman är ett hett ämne för tillfället. Jag rider med remmont nosgrimme och det behöver hon egentligen inte men jag tycker att det är fult utan men ibland plockar jag av den. Jag har en idé om att göra en egen nosgrimma som inte påverkar någonting över huvudtaget utan bara finns där. Någoting "onödigt" kan jag faktiskt använda och nosgrimman är en sådan så länge den inte påverkar hästen negativt.Bettet vill jag ha så simpelt och lätt som möjligt. 

 

Visst kan kan ibland använda mig av andra onödiga ting men det är mer undantag än regel. Ända gången jag tar på allt jag har så som skydd, boots och täcke är när vi åker transport då hon ramlar i transporten och har skadat sig vid ett av dessa tillfällen och efter det vill jag skydda henne så hon inte skadar sig igen innan vi har fått ordning på detta problem. I vanliga fall åker hon utan både täcke och skydd då hon trivs som allra bäst med det. 

Här är lite om mina åsikter kring utrustning och ibland blir det lite dubbelmoral men det är faktikt okej så länge det inte skadar. 

 

 

Fick höra rykten för ett tag sedan att Erland skulle va varit väldigt smal när han åkte ifrån mig och jag tog faktiskt väldig illa vid mig att att få höra detta då det inte alls stämmer. Erland var mycket rund och fin och bra mycket kralligare en ett "vanligt" fullblod, han såg i slutet snarare ut som ett halvblod. 

 

För att dementera dessa rykten tänkte jag lägga upp lite bilder på Elis här som i och för sig är tagna någon månad innan jag sålde honom men under dessa månader byggde han upp ännu mera och är det ingen som tror mig kan jag även leta upp dessa. 

 

Här har ni Erland. Han är vid tillfället 6 år gammal och är av rasen Engelst fullblod. 

Ser han mager ut? 

Min plan med att storstäda idag gick åt pipan pågrund av privata omständigheter. Var var i stallet på förmiddagen och pussade lite på min häst som idag fick vila lite och hämta sig efter veckans jobb. 

 

På kvällen åt jag och Minella mat hemma hos mamma och pappa där även Lelle befann sig. Skönt att ha min lilla familj samlad när jag mår dåligt, där känner jag mig älskad. Hjälpte även min mår med att skriva ner en sak på datan och hon är ju så petig och jag stavar och skriver som ett arsel så det tog ju sin lilla tid. 

 

Som ni alla säkert ser så har jag problem med stavning och formulering, jag byter även plats på bokstäver och kan få till helt andra ord än vad som står när jag läser. Så när jag läser en bok måste jag läsa varje mening två gånger för att få in den rätt. Jag har alltid tyckt att det är väldigt synd att jag stavar så dåligt då jag älskar att få ner mina idéer och berättelser på papper, jag älskar att skriva långa noveller och jag är bra på att komma på historier. 

 

Nu ikväll skenade mina tankar iväg på annat håll och jag har ingen som helst ro i kroppen. Jag målade vardagsrumsbordet för typ 10:e gången och så hängde jag all tvätt. Att jag har fått måla bordet så många gåner beror blandannat på att min kära dotter har ritat på det ett antal gånger och numera ligger pennorna hägt upp så får hon be om dem när hon vill rita så jag får lite bättre koll vad hon rita på, min älskade lilla snorunge. 

 

Just nu ligger hon bredvid min i sängen och sussar sött. Jag vill inte sova ensam inatt och därför fick hon sova i min säng inatt så jag finner lite inre frid. Har även Margit, Märta och Mira hemma och kramas med, och som dom kramas när de ser att jag mår dåligt. De är hela tiden nära mig och jag älskar det. Jag älskar mina små djur otroligt mycket. Självklart älskar jag även Minella också. ;) Konstigt vore det ju annars. 

 

Min plan med att storstäda idag gick åt pipan pågrund av privata omständigheter. Var var i stallet på förmiddagen och pussade lite på min häst som idag fick vila lite och hämta sig efter veckans jobb. 

 

På kvällen åt jag och Minella mat hemma hos mamma och pappa där även Lelle befann sig. Skönt att ha min lilla familj samlad när jag mår dåligt, där känner jag mig älskad. Hjälpte även min mår med att skriva ner en sak på datan och hon är ju så petig och jag stavar och skriver som ett arsel så det tog ju sin lilla tid. 

 

Som ni alla säkert ser så har jag problem med stavning och formulering, jag byter även plats på bokstäver och kan få till helt andra ord än vad som står när jag läser. Så när jag läser en bok måste jag läsa varje mening två gånger för att få in den rätt. Jag har alltid tyckt att det är väldigt synd att jag stavar så dåligt då jag älskar att få ner mina idéer och berättelser på papper, jag älskar att skriva långa noveller och jag är bra på att komma på historier. 

 

Nu ikväll skenade mina tankar iväg på annat håll och jag har ingen som helst ro i kroppen. Jag målade vardagsrumsbordet för typ 10:e gången och så hängde jag all tvätt. Att jag har fått måla bordet så många gåner beror blandannat på att min kära dotter har ritat på det ett antal gånger och numera ligger pennorna hägt upp så får hon be om dem när hon vill rita så jag får lite bättre koll vad hon rita på, min älskade lilla snorunge. 

 

Just nu ligger hon bredvid min i sängen och sussar sött. Jag vill inte sova ensam inatt och därför fick hon sova i min säng inatt så jag finner lite inre frid. Har även Margit, Märta och Mira hemma och kramas med, och som dom kramas när de ser att jag mår dåligt. De är hela tiden nära mig och jag älskar det. Jag älskar mina små djur otroligt mycket. Självklart älskar jag även Minella också. ;) Konstigt vore det ju annars. 

 

Jag har redan gått på den niten en gång, när jag fick barn var jag helt plötsligt inte lika rolig längre. Jag finner inga ord hur mycket det faktiskt har sårat mig. Minella är de vackraste jag någonsin skapat och jag ångrar inte henne sekund. Hon är värd tusen gånger mer än du men likförbannat så svider det. 

 

frihgrepogwheräoihbnfvdklvhifdoöhgo-rieghreöogjräejqopgJP324832984.. Så glad blir jag, alltid samma visa. 

Ingen idé att ens skriva ikväll för jag för sur och då kommer jag ångra mina ord bittert imorgon..

När det blir kaos i skallen måste jag skriva ner alla mina tankar på papper för att sedan kunna ta tag i tankarna en och en. Just nu är det kaos i min skalle och jag har suttit och skrivit ner en massa, skönt när det är gjort. Nu till steg två, ta tag i alla tankar och funderingar och komma på ett bra sätt att lösa dem. 

 

Nej jag är inte dum i huvudet, det är bara lite mycket just nu. 

Trött ända in i själen. Jag skulle så gärna vilja flytta till ett hus mitt ute i skogen utan folk och vara helt okontanktbar och om jag skulle dö så skulle ingen veta. Okej riktigt så ensam vill jag inte vara men åt det hållet. Jag irriterar mig på så mycket och på helt onödiga saker. All min energi går åt till att vara bitter åt de tråkiga tingen istället för att vara glad åt dem roliga. Jag måste lära mig att fokusera på det roliga i livet, annars går jag under snart. 

 

Har faktiskt börjat lite smått redan för ett år sedan. Har slutat läst bloggar som endast gör mig sur och bitter och som inte alls ger mig någon glädje. Sen finns det flera personer jag skulle behöva rensa bort från min facebook som gör mig alldeles för irriterad. Även vissa människor i mitt vardagliga liv. Tyvärr måste jag bita i det sura äpplet när det kommer till vissa som det inte går att bara "ta bort". Minella kan verkligen göra mig bitter och få mig att vilja slita av mitt eget hår ibland men det är en människa som alltid kommer bestå då jag älskar henne över allt annat även om hon ibland kan vara ett monster. ;) 

 

Sitter just nu och äter upp Lelles skumtomtar som han har lämnat här, tycker mig förtjäna detta, eller kanske inte eftersom jag är bitter. 

 

Red i spöregn idag vilket var mindre roligt men ju mer vi kom igång så glömde jag bort regnet för jag vart så fokuserad och inne i min egen bubbla. Efter ett tag gick en säkring så det var väldigt mörkt nere på ridbanan. Sushi tvärnitade och tyckte inte riktigt det var ok, tänkte att jag liak gärna kunde skritta av då men sen fick jag mig en tankeställare. Jag kunde se staketet svagt och Sushi ska kunna gå framåt utan att se om hon bara litar på att jag leder henne rätt, bra övning i tillit. För 5 år sedan gick det ju alldeles utmärkt att rida i skogen i kolsvarta mörkret så varför skulle det inte gå nu?

 

Fattade galopp och red på en stor volt och de första varven var hon stel som en pinne och hade ingen som helst framåtbjudning men efter ett tag slappnade hon av och bjöd på bra. Då nöjde jag mig och avslutade dagens ridpass. Sedan tog jag in blöta hästar och gav dem alla mat. Kerstin, Isabelle och Ina var där så det vart lite mindre göra för mig.

 

Imorgon åker jag nog tidigt till stallet, eller kanske sent? Beror faktiskt på hur jag mår för de senaste dagarna har jag inte varit på topp. Tur jag har Sushi som alltid får min på bättre tankar. 

 

Måste skriva om inlägget om Tarzan också då det försvann och jag drar mig för att göra det. Det är riktigt jobbigt när jag skriver om honom och allt kommer tillbaka. Samma kväll som jag skrev det som försvann så kunde jag inte sova och hade en stor klump i magen och ville bara gråta. För mig var Tarzan inte bara en häst, han var min bästa vän, min man mitt allt och min familj. ´´. 

Jag gillar inte att du förstör min fristad...

I denna stund skrattar du säkert och jag tänker låta dig göra det. En dag är det jag som kommer skratta istället. Skillnaden är att du skrattar åt en vinnare och jag skrattar till en förlorare.

Jag kommer aldrig tävla med dig.

Hur kan man göra en annan människa så mycket ont? Hur kan man vara så kall och utan känslor? Jag kommer aldrig att glömma detta, förlåta detta eller förstå detta. Det gör ont, så förbannat jävla ont.