Svensk avundsjuka.

Det man vill ha men som man inte kan få, trycker man istället ner och fördömmer, jag kallar det svensk avundsjuka. 

Ansvar.

Jag har fått lära mig tidigt i mitt liv vilket ansvar djur innebär. Att det inte bara är rosa moln och gulligull, redan när jag var 9 år så somnade min bästa vän Torsten in och vi såg in i varandras ögon till hans sista andetag. Kort därefter såg jag min häst dö och ramla ihop framför mina ögon och det var svårt att bevittna som 9 åring, lika svårt är det att bevittna nu idag som 24 åring. Som 12 åring var jag med och avlivade en häst för första gången utan någon förälder närvarande, det var akut och de vuxna var in och avlivade en annan häst akut och då var det bara att ta sitt ansvar som djurägare och göra detta, även om jag bara var 12 år gammal. 
 
Mina djur är mina bästa vänner och står min varmt om hjärtat, närmare än många viktiga människor i mitt liv men jag vet att det inte är människor och det fungerar inte på samma vis som oss, även om jag som liten trodde man avlivade även människor, då jag som 4 åring frågade min farfar om det inte var dags att avliva gammelfarmor snart då hon börjat bli så gammal och svag, detta sa jag så hon hörde och det känns sådär lagom pinsamt 20 år senare. 
 
Torsten var en stor förlust i mitt liv, det är 14 år sedan han dog och det är lika smärtsamt nu som då, mitt hjärta gick verkligen i tusen bitar och det har aldrig riktigt läkt, men jag har fått lära mig att leva med det, precis som jag har fått lära mig av alla andra förluster, Tarzan var också ett otroligt svårt beslut att ta men ändå så enkelt för det var det ända rätta och mitt ansvar som ägare att vara närvarande och se till att han var trygg och inte ensam de sista minuterna i sitt liv. Jag skulle aldrig låta mitt djur avlivas ensam utan mig, om det inte var super akut och jag inte skulle hinna fram och djuret skulle få lida ännu längre i onödan. Jag ser det som mitt ansvar att mitt djur får avsluta sitt liv på ett värdigt sätt även om det gör otroligt ont att gå igenom. 
 
Något som också var otroligt svårt var att säga nej till att köpa tillbaka Sushi när jag hade chansen. Det skulle ha varit väldigt oansvarigt av mig att göra det även om mitt hjärta skrek hur fel det var. Jag var tvungen att vara realistisk, Det var mitt i vintern, mitt stall var igen bommat, jag hade inte tid och inte råd att ta hand om henne på bästa sätt och jag hade gått upp 20 kilo i vikt och hade aldrig kunnat rida henne med dessa 20 extra kg utan dåligt samvete, hon var värd så mycket bättre än vad jag då kunde erbjuda henne och på så sätt hamnade hon hos Jenny, och jag är lika glad som ledsen över det, ledsen för att hon blev någon annans och glad för att Jenny verkligen kunde erbjuda henne det hon förtjänade och Jenny är en alldeles fantastisk ägare åt denna fantastiska häst. 
 
Jag har alltid velat haft en Bullterrier, jag har drömt om att äga en sådan hund sedan jag var ett litet barn och jag har inte köpt en ännu då det vore oansvarigt av mig. Just nu har jag inte möjligheten att erbjuda en sådan hund vad den förtjänar. Jag har många hundar, hundar som är relativt lätta att ha om hand och som inte kräver allt för mycket, inte lika mycket som ett Bullterrier gör. Jag tänker inte köpa en hund som jag inte kan erbjuda de bästa. Men i framtiden, när Minella är större, och tiden bättre så kommer jag att skaffa mig en sådan hund, men just nu är inte inte rätt tid. Jag måste tänka på andra än mig själv. 
 
Vi kan även komma in på min vikt här. För 2 år sedan gick jag ner 19 kg, och därmed kunde jag rida Sushi igen utan dåligt samvete. Jag har gått upp och ner en del under dessa år och jag vägrar låta mig gå upp allt för mycket i vikt igen, inte för min egen skull utan för Sushis skull. Har man en lättvikts häst så som fullblod, varmblod, arab eller liknade ras, Det är väldigt oansvarigt att sitta och skumpa omkring med alldeles för mycket vikt på dess ryggar. Klart man kan vara överviktig när man rider någon av dessa raser, det beror ju på hur mycket övervikt det handlar om och hur pass lång du är. Jag är 182 cm lång och därmed är min normal vikt mer än för en kvinna som är 165 cm lång och jag kan därmed inte vara överviktig för att rida min häst som är ett fullbod, det vore väldigt oansvarigt, egoistiskt och elakt mot min häst om jag ridit henne när jag vägde 85 kg, speciellt med tanke på att min övervikt sätter sig på min överkropp. Eftersom jag är väldigt lång lägger jag ner mycket tid på att lära mig att placera min överkropp på bästa sätt för att det inte ska påverka min häst på ett negativt sätt. 
 
Vad vill jag komma fram till med detta inlägg? Att jag tycker det är väldigt viktigt att ta ansvar för de djur du köper och ser till att erbjuda dem de bästa och att inte alltid tänka på dig själv. Att du ska tänka igenom vad du ger dig in på innan du gör det så ditt djur slipper bli en levande vandringpokal
och får leva på det sätt som den förtjänar. 
 
 
Rida Sushi när jag såg ut på detta vis? Nej det vore inte särskillt snällt. 

Mina åsikter kring hästutrustning.

Den eviga diskussionen om utrustning till hästen. Under mina fyra år som jag har varit borta har marknaden verkligen exploderat, eller så är det bara jag som inte öppnat ögonen fören nu. När jag var "ung" var det ju min mamma som bestämde min utrustning och hon tyckte och tycker fortfarande att ju mindre ju bättre. Sätta på massa skydd, boots, frambygel och 3 täcken i hagen vid -5 minus fanns inte på kartan om det inte var absolut nödvändigt. 
 
Jag har tagit efter min mor. Jag rider med sadel och träns, jag rider med täcke om baken vid nederbörd så hon inte ska bli blöt under det valiga täcket sedan och jag vill ha så lite täcken som möjligt på henne. Hon står naken på nätterna och har ett regntäcke på dagarna, hon går naken ibland men inte lika ofta som förut då det blir dyrt att åka från mehedeby hela tiden eftersom att vädret vänder hela tiden. Jag har senskydd när jag hoppas och IBLAND när jag vet att jag ska rida på små vägar i skogen satt hon inte ska skada sig då hon ibland kan vara lite klumpig bland stockar och sten. 
 
Jag red för typ första gången någonsin med lindor när Sushi ganska precis kom hem då hon skadade sig och jag ville skydda såret så hon inte fläkte upp det när vi red i skogen men annars hade jag de så fritt som möjligt. 
 
Precis när jag köpte Sushi för en massa år sedan så red jag med martingal då hon slog med skallen men valde istället för martingallen att rida med huvuder lite snett så om jag fick en smäll så kom den inte rakt över näsan. Hon kan även i nutid slå med huvudet ibland när hon blir ivrig som vid galopp på långa, raka grusvägar eller vid hoppning men jag rider precis nu som då med huvudet lite snett vid dessa tillfällen.
 
Nosgrimman är ett hett ämne för tillfället. Jag rider med remmont nosgrimme och det behöver hon egentligen inte men jag tycker att det är fult utan men ibland plockar jag av den. Jag har en idé om att göra en egen nosgrimma som inte påverkar någonting över huvudtaget utan bara finns där. Någoting "onödigt" kan jag faktiskt använda och nosgrimman är en sådan så länge den inte påverkar hästen negativt.Bettet vill jag ha så simpelt och lätt som möjligt. 
 
Visst kan kan ibland använda mig av andra onödiga ting men det är mer undantag än regel. Ända gången jag tar på allt jag har så som skydd, boots och täcke är när vi åker transport då hon ramlar i transporten och har skadat sig vid ett av dessa tillfällen och efter det vill jag skydda henne så hon inte skadar sig igen innan vi har fått ordning på detta problem. I vanliga fall åker hon utan både täcke och skydd då hon trivs som allra bäst med det. 

Här är lite om mina åsikter kring utrustning och ibland blir det lite dubbelmoral men det är faktikt okej så länge det inte skadar. 
 
 

Min profilbild

HEJ HEJ HEJ