Denna gång ska jag presentera en av mina underbaringar som jag har haft. Han hette Jojje, D-ponny korsning mellan Connemara och Engelskt fullblod. Jag var 9 år när jag fick honom och han var 17 år om jag inte minns helt fel? Mamma? 

 

Det började med att jag fick en chihuahua vid namn Torsten i 9 års present. Han kom med flygplan från skåne och med i buren låg ett foto på denna häst, mamma hade väl pratat med dem om vårat häst intresse. Två veckor senare åkte vi ner till skåne för att hämta honom. Kom hem mitt i natten minns jag men han skötte sig alldeles utmärkt. Tyvärr fick han transkortsjukan och blev riktigt sjuk så småningom utvecklades detta till Kronisk bronkit. Det var verkligen hemskt och han gick ner otroligt mycket i vikt och han hade även parasiter eller vad det var som åt upp stora köttsår på honom, detta behandlades givetvis och förvsvann. Eftersom han gick ner så mycket i vikt fick i verkligen kämpa med maten. Han hade fri tillgång på både grovfoder och kraftfoder.

 

Vi vart anmälda till djurskydd eller vad det heter och det var väldigt sårande då vi verkligen kämpade med honom och gjorde allt för att han skulle gå upp i vikt och bli frisk. 

 

Han var världens underbaraste att rida, gjorde allt jag bad om och var världens bästa barnponny. Jag red med honom själv och det var inga som helst problem, då var jag ändå bara 9 år och Jojje var en D-ponny. Bättre ponny kunde jag inte ha haft. 

 

Tyvärr tog vi beskedet att avliva honom då han vart så sjuk i och med att han fick kronisk bronkit.  Han fick en sista sommar att leva och bara vara tillsammans med mig. Han mådde ganska bra på sommartid men vart alltid dålig till hösten och innan det jobbiga tiden kom så fick han åka till himlen. 

 

Mamma och pappa var riktigt oense om jag skulle få vara med på denna jobbiga dag eller inte. Pappa tyckte jag var för liten och mamma tyckte jag skulle få bestämma själv. Det slutade med att mamma ringde till dem som skulle slakta honom och frågade om det gick att en 9 åring var med eller om det skulle vara för otäckt. Det slutade med att jag fick vara med men vi hoppade att se när de tömde honom på blod och lastade honom på kärran. Det var inte det sista vi ville minnas men vi ville vara med vid hans sista sekund i livet. 

 

Jag stod med honom och han åt mat och mumsade och när dog. Efteråt klippte jag av en bit a hans väldigt långa man och ramade in. Den tavlan sitter fortfarande uppe hemma hos mamma och pappa. Jag ångrar inte en sekund att jag var med, jag är glad att mamma vann den striden och lät mig få vara nära min ponny hans sista dag. Livet som djurägare är roligt, hårt och sorgligt när man måsta ta bort någon man älskar. MEN det ingår i häst/djurlivet och det har jag fått lära mig från första stund. 

 

Jag älskade denna ponny och han var världens snällsate och lärde mig så mycket. Kommer alltid att sakna min svarta älskade ponny Jojje. 

 

Bild på honom kommer också tyvärr senare då det inte finns några digitala på honom utan bara gamla heliga kort i album. 

 

Saknar dig Jojje.