Tarzan min Tarzan. Hur ska man kunna beskriva denna ponny utan att det blir en hel bok? Jag var 11år och vi letade efter en snäll ponny till mig. Hade tittat runt en del och misslyckats. Sedan satt mamma en dag och letade upp fem stycken hästar som lät intressant och vi började med att åka och kolla på den som lät sämst, denna häst var Tarzan och vi åkte aldrig och kollade på de "bättre" hästarna.
Första gången jag såg honom var min tanke "vilken boll" Han var otroligt mobbad i hagen och när han väl kom in såg han väldigt surmulen ut.

Ägaren var inte så intresserad av att berätta om honom och när jag gick in till honom så bet han där fram och sparkade där bak, ägaren hade visst glömt nämna att han hatade barn. Hur man nu kan glömma det när han står uppstallad på en ridskola och alla ungar var livrädda för honom då han var otroligt elak. När mamma gick in till honom stod han som ett ljus och redan där hade mamma bestämt sig. Hon såg honom som en utmaning, en häst hon ville "rädda" från eländigt som vi vill med alla hästar. Att provrida honom gick okej och vi valde att köpa honom.

Att köra hem honom var en mardröm, han sparkade sönder transporten totalt och när vi stannade för att äta mat fick jag äta min mat i transporten och samtidigt försöka lugna ner honom. I början kunde jag aldrig hantera honom själv, så fort mamma gick utom synhåll så atackerade han mig.
Efter mycket blod, svett och tårar så lärde vi känna varandra och fick ett förtroende för varandra som jag sällan skådat. Han kände mig innefrån och ut och jag kände honom från öron till hov, jag kunde till och med se i hans ögon om han var kissnödig.

Jag kämpade med honom på tävlingarna och det gick sällan bra. Fick till och med frågan: Varför byter du inte häst? Jag hade även en till häst som en kompis red som var hur duktig som helst men jag ville inte byta. Jag ville att det skulle kännas som att jag gjort någonting jävligt bra den dagen det faktiskt gick bra.
Att rida ut honom var hemskt, kunde ta en timme att lämna gården och red jag bort från gården kunde det ta 2 timmar och på vägen hem gick samma sträcka på 10 minuter, då var det bara att hålla i sig.
Efter många tårar vart det bestämt när jag var 15 år att vi skulle sälja honom. Jag hade vid denna tid växt ur honom och haft både honom och storhäst i ett år men nu ar jag alldeles för lång. Jag ville inte avsluta min ponny tid så tidigt och jag ville inte sälja min vän.

Men han var inte borta länge. Så småningom så reds han sönder hos sin ägare och bad oss följa med när han skulle på hältutredning och där visade det sig att han var helt trasig och skulle stå och vila i 1 år och promenadridas under denna tid. Eftersom han stod inackoderad så kostade han massor av pengar för dem till ingen nytta så vi erbjöd oss att ta hem honom under denna tid och det ville de gärna. Jag har aldrig varit så lycklig, jag låg och solade på hans rygg i hagen och halvslumrade och han gjorde allt jag sa och var verkligen inte sig själv. Men när han insåg att han skulle vara kvar hos oss vart han så småning om sitt gamla vanliga jag. Envis, stark, bufflig, jobbig, speciell och allt var han var. Det går inte att beskriva honom. Han var den mest underbara, hemska, snällaste, elakaste häst jag någonsin träffat på.

När året gått frågade ägarna om vi ville köpa tillbaka till honom och svaret blev JA, vilken lycka. Han skulle aldrig säljas igen utan leva och dö i min ägo, vilket han också gjorde. Eftersom jag även hade Sushi under denna tid och köpte även Erland så hann jag inte riktigt med och då var det faktiskt Fredrik som red honom och till och med tävlade honom. Jävla häst att sköta sig med honom som han aldrig gjorde med mig.

Om Tarzan kom lös i stallet på natten ska ni inte tro att han åt upp maten, nej han smulade ner den och spred den över hela stallet. han rev ner allt som fanns att rivas ner, grepar, radio, rosetter, ALLT. öppna boxdörrar gjorde han också. När man byggde om kom han på ett nytt sätt. I vårat sommarstall sparkade han bort bjälken så dörren blev för kort för han ville komma ut.

En dag kom han inte i hagen. Det visade sig att han skadat sig så fruktansvärt i hagen och det inte gick att rädda honom, eller jo de hade kanske kunnat blivit bra efter 1 års boxvila men det var ingen alternativ eftersom Tarzan rev stallet om man tog en timmes sovmorgon. Vi valde då att han fick somna in, det jobbigaste beslut jag någonsin tagit.

Tarzan var min bästa vän, mannen med stort M, min kärlek, mitt allt. Jag kommer aldrig glömma dig och du har lärt mig så mycket. Jag skulle kunna skriva 100 olika roliga minnen med dig och lika många "jag hatar dig" minnen. Jag saknar dig min Tarzan, min man.