Igår fyllde min dotter hela 1 år. Hur kunde tiden gå så fort? För ett år sedan vil den här tiden hämtade mamma mig, Fredrik och Minella på BB. Äntligen skulle vi få åka hem, äntligen var Minella med oss utanför magen. Hon var en stor flicka redan då precis som nu fast ännu större. Hon låg i min famn, soov på min mage och man kunde verkligen stirra sig mätt på henne, det kan jag fortfarande göra. Men nu längre är hon inte sådär liten, sådär nyfödd. Nu pratar hon, nu går hon. Jag tittar på henne just nu och jag kan inte annat än att le. Hon gömmer sig med huvudet bakom TV:n och leker tittut med mig.

Jag minns hur stolt jag blev första ången hon jollrade, jag minns hur stolt jag var första gången hon vände sig. Nu tar man allt detta som självklarheter. Minella är verkligen min skatt. Hon har förändrat  mitt och Fredriks liv totalt och allt till det bättre. Hon betyder mer för mig än ord kan förklara och innan jag fick henne trodde jag att jag visste vad kärlek var men så fel jag hade. Kärleken jag känner för Minella är verkligen stark och helt otrolig.

Jag vill se dig växa upp, jag vill se dig börja på förskolan och jag vill se dig få ett jobb. Jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva allt detta. Jag vill alltid finnas där för henne och hålla hennes hand när hon behöver det.