Den här tiden för två år sedan låg jag inne på förlossningen med inte allt för jobbiga värkar. Drack kaffe och skrattade tillsammans med Fredrik och mamma. Hade jag vetat vad som komma skulle hade jag nog inte skrattat.

 

Hur jag ser på förlossningen nu idag två år senare: Förjävligt!! Jag var inte redo för detta känner jag nu i efterhand och hade en dålig inställning till det från början. Det är ingenting jag vill gå igenom igen, jag ryser och får ont i magen när jag tänker på det. Jag är otroligt glad över att jag hade mamma med mig på förlossningen.. Hon fanns hela tiden i bakrunden men lät Fredrik och mig vara för oss själva. Sedan när jag fick panik och den paniken hade Fredrik aldrg kunnat hantera, Jag behövde en rejäl tillsägelse så då klev mamma fram och sa "du håller du tyst, lyssnar på vad dem säger och föder barn" Då skärpte jag till mig. Hade Fredrik sagt detta till mig hade jag nog spottat honom i ansiktet. Nu fick istället Fredrik vara den snälla, goa, stöttande killen medans mamma fick vara den där stränga och dumma men som jag behövde så väl. Skulle jag föda barn igen vill jag absolut ha med mig mamma igen.

 

Men oj vad man glömmer fort. Allt som hände och låg jag verkligen inne på förlossningen i 12 timmar? Kändes mer som 3. När jag spydde och mamma skulle hämta papper åt mig fräste jag åt henne "Ska du gå nu eller?" Bara för att jag själv skulle ha gjort det, men istället fick jag till svar "Nej jag är inte som du, jag ska bara hämta papper åt dig". Jag gnällde för att läkaren som ut som en mattant och så såg jag ett hårstrå i taket som äcklade mig kopiöst mycket. Jag vägrade gå upp och kissa så dem fick sätta katerer på mig som jag inte heller ville. De fick tvninga isär mina ben för jag skulle fan inte krysta för jag ville inte längre ha något barn och de fick tvinga mig och dricka saft så jag fick energi som jag inte alls ville ha för jag var rädd att spy mer. Myckt trots från min sida. Men varje gång de undersökte mig sa jag tack tack.. Galenpanna. När jag blev sydd så undrade jag va fan de pysslade med och se svarade typ "vi lappar ihop dig" och jag svarade "va fan menar ni med det??" Otrevligheten kom först efteråt då jag bara ville gå därifrån men fick ligga inne på förlossningen 6 timmar till. Varför vet jag inte.

 

När jag var på väg upp till BB och fick se alla kvinnor som kommit in och väntade på ett förlossnings rum tänkte jag STACKARS JÄVLAR. Väl uppe på BB stötte jag plötsligt ihop med grannen i rummet intill som visade sig vara en av min pappas närmsta vän. Det kändes lite konstigt.

 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna dag men det blir ju bara jobbigt att läsa.. Ha en bra natt goa ni. Själv ska jag försöka sova gott.

Godnatt.